Så börjar vi om igen.

Jag menar verkligen allvar när jag säger att jag är trött på det här. Trött på mig själv, trött på att vara trött, trött på allt, allt, allt. Jag är trött på mina egna ord och jag är trött på min historia och jag är trött på allt jävla skit och alla tankar som snurrar i huvudet.
Mest är jag trött på de här jäkla svängningarna upp och ner.

Jag vill kräkas på mig själv när jag ena sekunden skriver varma och innerliga sms till S, för att fem minuter senare känna det som att jag inte kommer att orka ta ett enda andetag till.
T frågade mig hur jag mår när jag var på väg från sonens Kung Fu-träning. Hur jag mår? Vad ska jag svara på det? Precis när han frågade höll jag på att börja gråta, detta trots att jag alldeles innan det hade haft en alldeles enormt fantastisk stund på stan - men när han frågade så kändes det som att jag inte ens skulle orka öppna dörren ut från träningslokalen och ta mig därifrån. Sen svänger det igen, och när jag - två minuter efter en sån där djupdykning - sätter mig i bilen bredvid Linus och ser hans ögon glittra och när jag lyssnar på hans pladder om träningen och allt som rör sig i hans lilla huvud…då blir jag så lycklig. Sen ett nytt sjunk. Sen upp igen.

Jag orkar inte.
Jag svarade i alla fall T till slut. Jag sade “Äh…vi pratar inte om det” och T är så himla bra, han bara såg på mig sådär mjukt och milt och sa “Okej. Men du vet var jag finns, du har mina nummer och så” och då ville jag plötsligt gråta och bara vara liten och kan inte någon bara trösta mig och säga att allt ska bli bra?

Det måste bli bra till slut. Det här kan ju inte vara livet. Väl?