Anne-Marie Ekström och jag.

Jag och A-M diskuterar på hennes blogg. Join the party vetja.

Anne-Marie Ekström sa…[i en kommentar till någon annan]: …jag håller med om att man inte lyssnat. Men jag kanske väljer andra påtryckningsmetoder än mejlbombning. Jag tror mer på att ordens makt. Demonstrationer är ett sätt. Dessutom, till en demokrati hör också att man får ha olika åsikter och också respektera varandra trots det.
Även om man tycker annorlunda och kan ha svårt att förstå måste man också respektera att det finns medborgare som tycker att det är helt ok med FRA-lagen.

Pia sa…

Ann-Marie, du hävdar att du tror på ordets makt, men du tycker inte att det är en god idé att maila riksdagsledamöterna för att uttrycka sitt (vårt) missnöje? Hur går det ihop?

Som andra har påpekat före mig så handlar det inte om att Expressen har gjort någon form av massivt spam-mail, de har byggt en enkel och användarvänlig tjänst för att vi - svenska folket - ska kunna meddela oss till de som faktiskt är satta att representera oss.

Om nu fem tusen människor faktiskt tycker att (det mycket märkliga) genomdrivandet FRA-lagen är dumt, hur ska de då få fram sin åsikt om politikerna inte lyssnar på eller lägger vikt vid demonstrationer och sen inte vill ha mail?
Vad ska vi göra tycker du?

Nej.
Tänk om, Anne-Marie. Och tänk rätt.

Anne-Marie Ekström sa…

Hade skrivit en lång kommentar som försvann. Pia. Jag tänker rätt. När det gäller lagen tror jag vi har samma åsikt. Jag är glad att jag bor i en demokrati där man har rätt att ha olika åsikter. Och när det gäller själva sättet att skicka massor av mejl till riksdagsledamöter så tycker jag annorlunda än dig. Jag förstår frustrationen. Men jag förmodar att du vill att riksdagsledamöterna ska göra något annat än att läsa samma mejl gång på gång. Det finns andra viktiga frågor än FRA. Och även för riksdagsledamöter så har dygnet 24 timmar.
När det gäller politiskt engagemang så behövs det fler människor som engagerar sig. Men då menar jag riktigt engagerar sig. Och tar ansvar också. Det är inte lätt att fördela pengar mellan barnomsorg och äldrevård när behoven är stora och pengarna inte räcker till. Det är en fritidspolitikers vardag. Som sker på kvällen efter det vanliga arbetet.

Pia sa…

Anne-Marie, jag är glad att vi är överens om lagen som sådan - det är alltid något. Jag tycker också att det är bra av dig att bemöta kommentarer som du gör nu. Bra bra!

Det vi inte är överens om är det faktum att du tror att jag inte vill att riksdagsledamöter ska läsa samma mail gång efter annan, när det faktiskt passar mig alldeles utmärkt att de gör det om det nu råkar vara så att tusentals väljare tycker samma sak.

Jag förväntar mig att de personer jag har varit med att välja in i riksdagen ska ta hänsyn till vad jag och resten av väljarna tycker. Om det betyder att de får sitta dag ut och dag in och läsa mail med samma innehåll så är det precis så det ska vara.

Om inte tusen demonstranter utanför riksdagen gör att ledamöterna inser att de röstar igenom någonting som står i bjärt kontrast till väljarnas vilja så kanske tusentals mail gör det.

Jag har inte varit politiskt engagerad innan FRA-lagen kom på tapeten. Jag har alltid varit en åsiktsmaskin av rang, men något verkligt politiskt engagemang har det aldrig varit tal om.

Idag är jag väldigt engagerad, men om jag inte kan göra min röst hörd genom att stå utanför riksdagen och inte kan maila de styrande politikerna - ja då vet jag inte riktigt hur jag ska kunna påverka faktiskt. Hur engagerar man sig utan att kommunicera?

Menar du att de tusentals människor som tycker som du och jag gällande FRA-lagen ska tiga - för att riksdagsledamöterna har annat - ‘viktigare saker’ - för sig?

Självklart är vård, skola och omsorg viktiga frågor - otroligt viktiga naturligtvis. Jag har själv drabbats av rätt många sjukdomar och har fått uppleva hur kass Sveriges sjukvård verkligen är, jag har barn i skolåldern och jag har en mamma som är väldigt sjuk.

Dock tycker jag att det finns få saker som är viktigare än demokrati och yttrandefrihet, rätten att kommunicera med vem jag vill och uttrycka mina åsikter och tankar utan att behöva censurera mig på grund av att nån tomte på FRA - eller Försäkringskassan eller någon annan av FRA’s kunder - ska kunna läsa det.

Vård, skola och omsorg - absolut, men vill jag att mitt barn ska växa upp i en totalitär stat? Vill jag att min son ska lära sig att det inte är någon idé att säga ifrån när han tycker att något är fel eftersom politikerna har viktigare saker att göra än att ta del av hans åsikter? Vad är vård, skola och omsorg värt om myndigheter och andra aktörer bryter mot både svenska grundlagar och mänskliga rättigheter?

Självklart fattar jag att FRA inte kommer att lusläsa alla mail, men det är inte det som är grejen. Grejen är att de kan göra det och de har redan bevisat att de inte är att lita på.

Jag tycker att sådana åsikter ska föras fram till de politiker som sitter i riksdag och regering, de får drygt femtio tusen i månaden i grundlön för att göra sitt arbete - och tanken är ju (som jag förstår det) att de ska vara representanter för folket, inte för sig själva och sina egna agendor. Då ska de självklart ta del av vad folket tycker, särskilt när det är många väljare som tycker samma sak.

Anne-Marie Ekström sa…

Nej. Tvärtom jag vill ha mer kontakt med väljarna. Och jag har alltid varit ute mycket på gator och torg och gjort studiebesök. både under min riksdagstid och nu som fritidspolitiker. Även via mejl. Det är viktigt att lyssna på medborgarna. Jag har varit med och startat upp en form av medborgardialog i kommundelen där jag bor. Men jag vill ha den personliga kontakten. Det kan i och för sig vara i mejlform men inte i form av massutskick.
Till Pia.
Visst är man representater för folket men det är ju så att folket har olika åsikter och efter dessa åsikter röstas personerna in i riksdagen. Hur ska man alltid kunna tillfredsställa alla åsiktsriktningar hos svenska folket. Det är ju den som har majoritet som bestämmer. Sedan ska den majoriteten ta hänsyn till minoriteten. Men alla Sveriges 9 miljoner invånare kan ju inte få just sin vilja igenom.
Mycket har gjorts fel i hanteringen kring FRA-lagen där det största ansvaret ligger på regeringen. Det är mycket möjligt att det behövs någon form av lagstiftning för att just reglera hur avlyssning får ske. Risken finns annars att det görs ändå utan några lagregler. Men det är detta som måste komma fram i den fortsatta diskussionen.
Jag håller med dig Pia. Jag vill inte ha en totalitär stat men jag vill inte heller ha en anarkistisk stat.

PS. 5000 personer är knappt 1 promille av dem som röstade i valet. Alltså 1 på tusen. Sedan tror jag förstås att det är fler som tycker illa om lagen men man måste se till proportionerna.

Pia sa…

Anne-Marie, vad har det sista med någonting att göra? Det är väl att fullkomligt gå ifrån sakfrågan om huruvida våra riksdagsledamöter ska ‘tvingas’ att läsa mail eller inte? Och vadå ‘proportioner’? Du menar alltså att de fem tusen inte räknas, eller? Vad ville du säga med den där kommentaren?

Jag inser också att du och jag inte alls är överens gällande FRA-lagen - du vill ha den och det vill inte jag.

Du skriver att “Det är mycket möjligt att det behövs någon form av lagstiftning för att reglera hur avlyssning får ske” medan jag tycker att avlyssning inte ska ske överhuvudtaget. Jag tycker också att det är fullkomligt idiotiskt att lägga mer rättigheter i händerna på en myndighet som med all önskvärd tydlighet bevisat att de inte kunde hantera det utrymme de hade innan.

Du skriver också att “Risken finns att det görs ändå utan några lagregler” och jag kan inte annat än undra om du har missat några rätt väsentliga nyheter de senaste veckorna. Till exempel den om att FRA har avlyssnat 103 svenskar som hade kontakt med Ryssland, svenskar som inte hade någonting med terrorism att göra.

Eller kanske den om att Anders Wik faktiskt har erkänt att FRA har sysslat med spaning sedan 1976 och att de under tiden varit fullkomligt medvetna om att deras verksamhet strider mot Europakonventionen och grundlagen.

Nej, en sådan myndighet ska synas i sömmarna, ställas till svars för vad de har gjort och sen - tycker jag - ska deras verksamhet inskränkas kraftigt eftersom vi faktiskt inte är utsatta för några reella hot. Nå, vi medborgare blir inte informerade om något sådant hot i alla fall, och när det är så så blir det ju väldigt svårt att tycka att FRA har något existensberättigande alls faktiskt.

Jag tycker att om vi nu skulle vara utsatta för hot av den magnituden att signalspaning i den omfattning som FRA nu tillåts syssla med är nödvändig så borde vi verkligen få veta det.

Jag upplever att du ‘klappar mig på huvudet’ när du säger att ALLA väljares inte kan få sin vilja igenom; det fattar väl jag med! Jag är - tvärtemot vad du tycks tro - inte dum. Dessutom har vi väl ändå inte nio miljoner väljare i det här landet, man måste väl vara 18 år fyllda för att få rösta om jag inte missminner mig helt…?

Åter igen hänger du kvar vid att det är massutskick som görs, och så är det ju inte. Varje människa skriver under med sin egen mailadress, vilket betyder att det är ett personligt mail från den personen till berörda riksdagsledamöter.

Det är inte något massutskick per definition, det är en väldig massa mail från en väldig massa människor som är väldigt upprörda.

Du pratar om personlig kontakt med väljarna, och det är en fin tanke som fler politiker borde ta sig an. Men.

Ponera att jag sitter här i Gävle - rullstolsbunden. Någonting händer i politiken som upprör mig eller som jag känner att jag vill diskutera eller ifrågasätta med berörda politiker. Jag kan av praktiska skäl inte uppsöka dem, (de tar troligtvis inte emot mig även om jag skulle kunna göra det eftersom de har viktigare saker att göra än att lyssna på sina väljare), de svarar troligtvis inte i telefonen (har testat, tro mig) och mail kan jag ju inte skicka eftersom det ju skulle kunna vara så att fler tycker som jag och då kanske andra människor har skickat mail också, och då får de ju plötsligt många mail att läsa och då hindrar jag dem från att utföra sitt viktiga arbete…du inser väl det absurda i resonemanget?

Så. Än en gång: vad ska vi göra då, vi som vill påkalla uppmärksamhet från våra folkvalda?

Anne-Marie Ekström sa…

Visst räknas femtusen. Men en riksdagsledamot måste lyssna på fler sidor av saken. Jag beklagar att du inte fått svar från politiker. Varför kan ju inte jag svara på. Jag försöker alltid ta mig tid att tala med dem som ringer. Att lyssna på väljarna är en del men det gäller också att försöka sätta sig in i frågorna också. Eftersom det ju som tur är är tillåtet med flera åsikter om en sak.
Till lagen. Men är det inte just det som jag skriver som du exmeplifierar. Att det kan behövas en lag som reglerar. Eftersom idag kan avlyssning göras hur som helst. Men en reglering där integriteten kommer i främsta rummet. Finns det en lag kan den skyldige straffas.

Pia sa…

Anne-Marie, du undviker fortfarande (mycket skickligt, måste jag säga) att svara på vad du tycker att folket ska göra om vi nu inte ska maila eller gå direkt till våra ledamöter. Vad har du för förslag?

Du skriver att arbetet som riksdagsledamot består dels i att lyssna på väljarna men också i att sätta sig in i frågor. Det tycks dock som att du är rätt ensam om den inställningen, tydligt är att de flesta av våra nu sittande ledamöter inte alls vill lyssna på sina väljare, och bland andra Åke Sandström hänvisade till allehanda utskott när han blev ifrågasatt gällande sin uppenbara brist på kunskap om FRA-lagen. Detta skedde i en direktsänd radiodebatt, jag kan skicka dig länken om du vill.

Han och några andra av de som har svarat på mail från mig hävdar att man inte alls behöver vara särskilt insatt i frågor man voterar om, för det finns ju utskott och experter som tar reda på allt som de som ska trycka på knapparna behöver veta.
Som väljare tycker jag att det är otroligt skrämmande, särskilt när det gäller en fråga som den om signalspaning. Om det någonsin har funnits fog för en folkomröstning så är det väl gällande detta.

Vidare blir jag mest trött på det ständiga argumentet att FRA plötsligt skulle bli laglydiga och sluta spana på gemene man bara för att det finns en lag som säger att de inte får göra det.

Det finns ju redan lagar som säger just detta, men FRA har redan brutit mot dem. Jag talar alltså om Europakonventionen och grundlagen, borde inte dessa uppenbara lagbrott vara fullt tillräckliga för att få en rätt bra uppfattning om FRA:s syn på etik och moral?

Nej. FRA-lagen är skit, på ren svenska. Och - som många har skrivit före mig - skit är skit oavsett hur vackert förpackad den är.

Talare igår - migrän idag.

Jag var huvudtalare på mötet igår. Det var så otroligt fint och jag fick jättebra feedback och jag kände att jag faktiskt kunde göra nytta för åtminstone ett par människor där inne. Sånt är stort.

Det finns mycket jag vill skriva om det, men alla symptom på migrän som jag brukar uppleva har inträtt, så nu har jag tagit en Imigran Novum och ska lägga mig ner i mörkret och hoppas sova bort den elaka huvudvärken.

Jag återkommer när jag är människa igen.

Sila mygg och svälja kameler.

Läs Robert Wiktorzon och Herr Klokbok för två riktigt bra inlägg.

Läs Eva-Britt Dahlström för det sämsta argumentet för FRA-lagen hittills.

I mitt liv började det som en viskning för två år sedan tack vare Thomas Tvivlaren. Viskningen blev till en röst som blev till ett rop och till ett skrik.
Bloggar om FRA-lagen, Lex Orwell, signalspaning, avlyssning, Bodström-samhället, FRA och andra nyckelord var på förstasidan på knuff.se under ungefär en vecka och även om det har gått en tid sedan Sveriges Riksdag svek sitt folk och valde att göra demokratin till ett minne blott så är debatten fortfarande mer än levande.

Trots detta finns det människor som inte förstår vad lagen om signalspaning innebär, som inte vill förstå och som fortsätter att hävda att “rent mjöl i påsen” är svaret på alla argument. Enligt mig så är just det det absolut svagaste argumentet. Ja, Eva-Britt Dahlströms familjenostalgi ligger på ungefär samma plats, men hon, som så många andra, tycks - förutom sin berättelse om pappan - bara rapa det alla andra förespråkare har sagt före henne. Inga nyheter, inget scoop som gör att FRA innehar något slags existensberättigade - ingenting.

Herbert Spencer sa vid något tillfälle att “Det finns en princip som står emot allt mänskligt vetande, som står emot alla argument och som utan problem kan hålla kvar en människa i okunnighet för alltid. Den principen är att förkasta utan att utforska.” och det är precis det jag upplever att dessa idoga FRA-förespråkare gör gång efter annan. De förkastar vår information utan att utforska om det ligger någonting i den, de silar mygg och sväljer kameler och hackar villigt i sig alla lögner och allt skitsnack de får serverat av politiker, före detta överdirektörer på FRA och annat löst folk.

Nå, vi må vara lekmän men vi spelar en betydande roll och precis som jag har skrivit förut så både syns och hörs vi. Bloggar(-e) är en kraft att räkna med, och min fasta övertygelse är fortfarande att vi bara har börjat.

Ut med det gamla, in med det nya!

Jag läser på bland annat Svenska Dagbladet att en “Misstänkt FRA-läcka” blivit polisanmäld och jag undrar i mitt stilla sinne när fan själva FRA kommer att ställas till svars för sina olagligheter? När kommer utredningen mot all deras olagliga spaning? Vem polisanmäler våra riksdagsledamöter (inte Camilla Lindberg (fp) då) för att de väljer att piska igenom en lag som är grundlagsvidrig och som strider mot de mänskliga rättigheterna?

Det är inte utan att jag undrar vad som krävs för att den sittande regeringen ska inse vad det är de håller på med och exakt hur missnöjda vi är. Fler än jag undrar över det, jag läser på Anne-Marie Ekströms blogg där hon hävdar att mejlbombning inte är svaret, men Vargen sätter fingret i ögat på henne och skriver bland kommentarerna

“Så hur föreslår du att vi vanliga medborgare som känner att politikerna skiter i våra åsikter ska uttrycka dessa?

Vi försökte demonstrera utanför riksdagen och samlades över tusen personer på en vardag. Det hjälpte inte. Det fick inte er att inse hur mycket det svenska folket är emot den här lagen. Så då försöker vi med nästa steg. Nu förstår ni tydligen inte det heller så då undrar jag - vad ska vi göra?

Vad har vi vanliga väljare kvar att göra för att få er politiker att inse att ni förstör Sverige?”,

vilket hon lägligt nog väljer att inte svara på, hon bemöter hellre en kommentar om att hon argumenterar som ett barn. Jag tycker att bara det beteendet visar på hur viktigt det tycks vara att stå upp för sin egen person och fortsätta blunda för viktigare saker.

Hon är inte riksdagsman längre, men hon sticker i alla fall ut hakan gällande hur vi medborgare handskas med FRA-debatten och då tycker jag att man som folkvald (hon är kommunpolitiker numera) faktiskt får ta sig tiden att svara på frågor som dyker upp.
“Jag har inte tid att svara på alla kommentarer” är väl det troliga svaret om hon skulle bemöta en sådan fråga överhuvudtaget, men se då anser jag att om man tycker sig ha tid att tycka till om saker, då får man fan se till att ha tid att bemöta människors reaktioner på det också.

Reinfeldts korkade uttalande om FRA-debatten och Anders Wiks försök att gjuta olja på vågorna meddelst rena lögner gör mig bara så innerligt trött på både riksdagen, regeringen och alla andra jävlar med makt som är så insyltade i sina egon att de inte ser klart ens när tusentals människor försöker peka ut riktningen. De framstår som narcissistiska mytomaner med svåra identitetsproblem hela högen. Fy fan.

Nej, in med bland andra Josh, Rick, HAX, Emma, Christian, Teflonminne, Drottningen, och ProjO så kanske det blir lite ordning.

Pia på väg.

Det händer rätt mycket i mitt liv just nu, på alla fronter.
I morgon ska jag vara huvudtalare på ett AA-möte, det är alltså tänkt att jag ska berätta min livshistoria ur beroendeperspektiv under 45 minuter. Jag borde inte vara nervös eftersom jag har gjort det säkert tusentals gånger, men det spelar ingen roll nu. På sistone har jag fått känslan av att jag har alla känslor utanpå kroppen, känner mig verkligt hudlös - brännskadad.

Nå, nu kom väl det där att låta lite mer negativt än det egentligen är, jag är faktiskt rätt nöjd med att äntligen kunna känna saker och inte bara tänka dem, men jag har inte riktigt vant mig ännu. Mitt intellekt har varit min allierade i striden mot mina känslor under större delen av mitt liv, och vi har varit oslagbara, osårbara. Så är det inte längre, och det gör att jag plötsligt får en hel del nya saker att anpassa mig till och lära mig att komma överens med. Det är inte helt lätt.

Samtidigt är jag enormt glad, för jag får uppleva saker som jag de senaste månaderna har sagt mig sakna tusen sinom tusen gånger: förmågan att leva någonstans mitt emellan i stället för att alltid vara på topp eller i botten, förmågan att känna någonting annat än ytterligheter, att känna överhuvudtaget i stället för att bara tänka - det är enorma vinster som jag inte riktigt vet varifrån de kommer, men jag är så tacksam att de äntligen är här.

Det brukar i och för sig vara mörkast före gryningen, och så dåligt som jag har mått den senaste tiden har jag inte gjort på väldigt länge, men nu känns det som att saker och ting liksom har fallit på plats på något sätt. Rent praktiska saker löser sig allt eftersom, jag har hittat saker och människor att engagera mig i utan att bli besatt (ja, dit räknas verkligen inte FRA-frågan, för så besatt har jag inte varit på väldigt länge) och jag får dagligen uppleva någon slags märklig lycka; det är inte eufori och det är inte tråkigt, det är mitt emellan liksom, och det är mycket ovanligt för att vara jag. Den kommer dessutom alldeles av sig själv, den är inte beroende av någon särskild person eller företeelse - den bara finns där. Ja, jag har tunga stunder också, men inget som känns ohanterligt. Det går sakta, men det går framåt.

Mitt hem är helt okej, även om det finns ett par-tre saker som fortfarande hänger över mig, men det är inget akut och inget ångestframkallande. Ommöbleringen som jag har tänkt på i ett par månader är äntligen gjord, klädkammaren är i ordning, jag har hämtat upp en hel del böcker från källaren och jag kommer på mig själv med att gå omkring här om dagarna och dra djupa andetag och njuta av att jag kan andas och att jag inte behöver akta mig för någon eller någonting. Igår stängde jag av musiken som nästan alltid är på och så satte jag mig ner i fåtöljen och läste en bok och jag var så avslappnad att jag faktiskt somnade till en stund trots tystnaden. Jag trivs.

Linus är hos sin pappa och ska vara där hela pappans semester (fyra veckor alltså), det är tomt utan honom men jag ska försöka se det positivt och ta den här tiden till återhämtning efter ett halvårs slit både fysiskt, känslomässigt och mentalt.

Ja, och så finns ju då Mats. Fina, fina Mats som fyller 31 på fredag; han med med glitter i ögonen, vackra händer och dito armar, tatueringar som gör mig helt knäsvag, ett leende som kan smälta inlandsisen (eller mitt hjärta i alla fall), ett intellekt som ständigt fascinerar och en humor som får mig att skratta mig fördärvad timme efter timme. Han är lika mjuk som han kan se hård ut, han är lika varm som exmaken var kall, han är lika snäll som han är snygg och han ligger just nu (00:23) i min säng och försöker sova men plågas av värmen (och säkert mitt eviga knattrande på tangenterna). Han säger sig vara min, och det passar mig alldeles utmärkt eftersom jag faktiskt inte vill något hellre än att vara hans. Det känns lugnt och tryggt, det är inget krångel och han kommer inte dragandes med något “Jag vill men jag kan inte” eller några andra konstigheter. Jag blir outsägligt glad när han kommer hit och jag saknar honom när han går, men jag älskar det faktum att han har sitt eget liv med egna intressen och vänner, att han gör saker på sitt håll och att jag kan göra saker på mitt utan att det blir en konflikter av det. Självklarheter för många, men det har det sannerligen inte varit för mig.
Som sagt: jag trivs.

Nu ska jag gå och röka sista ciggen för dagen, sen ska jag krypa ner i sängen och lägga mig nära finaste Mats och somna till ljudet av hans andetag. I morgon bitti ska jag äta frukost med Annica och sen ska jag förbereda mig för det ärofyllda uppdraget att vara huvudtalare på speakermötet. Det ska bli otroligt roligt om än väldigt nervöst.

Jag är glad och mycket, mycket trött. Nu sova.

Han ser på mig och ler och säger “Vad är det?” och jag svarar ett av följande alternativ:

1) “Inget”
2) “Jag är bara glad”

Översättning:

1) “Inget” = “Jo, det är såhär förstår du, att när jag ser på dig känns det som att hjärtat liksom krymper och expanderar på samma gång. Det händer något allra längst inne i mig, jag blir alldeles varm och mjuk inuti och det känner verkligen som att själva själen drar efter andan. Om du bara anade hur underbart det är att somna med dina andetag alldeles nära mig eller hur det känns att slå upp ögonen och inse att du är det första jag ser. Herregud, varje gång du rör vid mig, när du tar mitt ansikte mellan dina händer och kysser mig - då vet jag inte vad jag ska göra med alla känslor som fullkomligt knockar mig. Jag älskar hur du ler, hur ögonfransarna vilar mot dina kinder när dina ögon är slutna, jag tycker så mycket om hur du tänker och hur du pratar, jag tycker så mycket om den du är, och jag tycker så mycket om att jag får - och att jag kan - vara precis allt jag är när jag är tillsammans med dig. Det har gått så fort och du har kommit så nära och jag fattar inte riktigt vad som har hänt, men jag har plötsligt väldigt svårt att föreställa mig tillvaron utan dig. Jag är så inihelvete kär i dig. Vad det än är du gör med mig så hoppas jag innerligt att du aldrig någonsin slutar med det.”

2) “Jag är bara glad” = “Jag är glad för att det är du som är du, det är du som är han på det där caféet för några år sedan, det är ju du som är han med armarna och ögonen och nu sitter du här på min balkong och tänder en cigg och är sådär jävla snygg så klockorna stannar. Jag är glad för att jag vet att jag kommer att somna nära dig ikväll, och jag vet att jag kommer att vakna bredvid dig i morgon bitti, och jag är glad för att jag ser den där tatueringen på din arm och jag vet att om jag följer den med fingertoppen så sträcker den sig hela vägen från den här armen, över din bröstkorg - och som jag älskar din bröstkorg - till den andra armen och upp över axeln och vidare över dina (breda) skuldror och ner på ryggen, och jag råkar tycka att tatueringar är bland det läckraste som finns, särskilt om de är placerade på ryggen eller bröstkorgen. Ja, och jag är glad för att jag vet att om ett par timmar så kommer du att ta av dig den där t-shirten och då kommer jag att få känna din varma hud under mina händer och jag kommer att ligga med huvudet mot ditt bröst och lyssna till ditt hjärtas slag, och så kommer du att hålla om mig och ta på mig sådär underbart som bara du kan, och det gör mig inte bara glad, utan fullkomligt överlycklig.
Jag är glad, för varenda gång jag går ut med hunden så tänker jag på dig och så tänker jag på att du är kvar hos mig när jag kommer in igen, och nu när du tittar på mig sådär och ler och frågar “Vad är det?” så glittrar det så infernaliskt i dina ögon att jag nästan blir bländad och då blir jag glad för att jag faktiskt får tillfälle att sitta här mitt emot dig och bara se på dig. Jag är glad för att jag har träffat dig, att jag har träffat någon som är så smart och så rolig och jag är glad för att vi har så roligt tillsammans och jag är faktiskt till och med glad för den överjävliga träningsvärken jag har i magen, för den har jag fått av att ligga hela nätter och skratta tillsammans med dig.”
.
.
.
.
.
Kreativ är han också, och så gillar han inte FRA-lagen. Bara en sån sak.
Det här sysselsatte han sig med ikväll - bland annat.

Pia rekommenderar.

Niclas har skrivit en alldeles lysande krönika, mymlan sätter - sin vana trogen - ord på det där jag tänker men inte kan få ur mig, Henrik Alexandersson som har gjort ett alldeles lysande arbete, vilket har uppmärksammats överallt, berättar att det blir reglering av bloggarna, och jag blir ännu mera ledsen. Dock finns det saker att göra, och Henrik ger både mig och er all nödvändig information här.

Emma tipsar om sidan avlyssnat.se, där besvaras frågan om vem som vaktar väktarna; det gör Lillasyster.

Mattias skrev en otroligt tänkvärd post för ett par dagar sedan. I den säger han “Jag ser hur en fartblind, maktfullkomlig byråkratelit som helt tappat verklighetsförankringen monterar ner allt det som våra förfäder kämpat för att bygga upp. Yttrande- och åsiktsfriheten står och vacklar på avgrundens rand medan demokratin redan befinner sig i fritt fall. Och internet, informationsålderns själva hjärteblod och en historiskt unik företeelse, är nu under attack från alla håll och kanter.” och jag kan inte annat än nicka instämmande och tänka att de jag läser på scriptorium.se är fantastiska skribenter alla tre. Snacka om elit!

Edit: Thomas skriver. Läs!

Moralen är låg hos de som styrs av fruktan.*

I alla tider har fruktan varit drivkraft, och där fruktan får härja fritt sida vid sida med girighet, maktbegär och egocentrering blir moralen skrämmande låg.

Jag behöver inte gå längre än till mig själv faktiskt.
Under en period av mitt liv var jag så angelägen om att inte tänka eller känna att jag envist försökte dränka alla hjärnans och hjärtats försök till dylika tilltag med hjälp av alkohol och andra droger. Så länge jag hade vad jag ansåg vara tillräckligt av hjärndödande preparat var allt lugnt och fridfullt, men när jag började inse att det inte skulle räcka i evig tid grep fruktan tag i mig, och min nivå av moral stod i direkt paritet till min nivå av fruktan. Ju starkare fruktan desto lägre moral.

I början av min ‘karriär’ som beroende fick mitt moraliska förfall inte särskilt förödande konsekvenser rent socialt, det var mest samvetet som tog stryk, och det kunde jag ju döva med lite mer kemikalier. Det blev självklart värre med tiden, till största delen eftersom jag ju fick mer och mer att försöka tränga undan, för ju längre tiden gick, desto mer idiotiska saker gjorde jag. Jag fick alltså ännu mer skuldkänslor som jag var tvungen att döva, det gick åt mer droger, jag blev räddare och räddare och jag nådde slutligen en punkt i mitt liv då jag var så full av fruktan att det knappt fanns plats för någon moral alls. Det föreföll då inte bara möjligt utan även självklart att ‘låna’ pengar ur min sons sparbössa för att köpa ett par gram amfetamin.

Moralen är låg hos de som styrs av fruktan.

Jesus - han den där snickaren från Nasaret ni vet - var en schysst kille, det är de flesta överens om, oavsett om man tror att han var Guds son eller inte. Han kom dock med påståenden som gjorde att han framstod som farlig för maktens män. Det sägs att han själv gick ut med informationen att han var Judarnas Konung, och andra människor i hans närhet hävdade att han var Kungars Kung. De som hade makten i hans område - de judiska fariséerna samt prefekten Pontius Pilatus - gillade inte alls tanken på att någon uppstickare skulle komma och snyta deras förmåner ur händerna på dem; de fylldes av fruktan. Vad hände? De såg till att han - snickaren - fick det värsta av straff: han korsfästes (men inte förrän han hade piskats å det värsta samt blivit offentligt förnedrad).

Moralen är låg hos de som styrs av fruktan.

Fredrick Federley är typexempel 1A för min teori. Skräcken för att bli tagen i örat (alternativt bli utsparkad) av partiledningen gjorde att riksdagsledamot Federley fullkomligt övergav sina ideal, sina väljare samt de liberala värderingar han påstod sig stå för. Medan herr Federley ändå var i farten övergav han tydligen även sitt förnuft, för om han hade tänkt lite längre än näsan räcker så hade han med all säkerhet kunnat lista ut att ett tryck på “Ja”-knappen i FRA-voteringen skulle komma att skjuta inte bara hans politiska karriär i sank utan även hans rent personliga dito.

Fredrick Federley och resten av riksdagen hade inga som helst problem med att
1) försöka smyga igenom FRA-lagen utan att svenska folket skulle veta så mycket om det.
2) när folket väl fick reda på det, ljuga sig blå om vad lagen egentligen får för konsekvenser.
3) nogsamt ignorera samt tiga ihjäl de scoop om FRA’s brottsliga verksamhet som dök upp dygnen före voteringen.
4) skapa ett fegt tredje svarsalternativ till en votering där det faktiskt bara behövdes “Ja” och “Nej” - för att köpa lite tid.
5) låta övervakningsivrarna lägga vackra sidenband kring lagen som i alla fall luktar skit, detta enkom för att lura Sveriges medborgare.
6) rösta igenom denna lag som dödar demokratin, som i praktiken upphäver både det journalistiska källskyddet, åsiktsfriheten och yttrandefriheten i ett enda slag.

Moralen är låg hos de som styrs av fruktan.

Efter detta nås jag av nyheter om ett nationellt DNA-register, att bloggar(-e) ska registreras och licensieras, jag läser om ACTA och att vår snigelpost eventuellt ska chipmärkas.

Jag undrar hur långt dessa maktfullkomliga kräk är beredda att gå för att försöka hålla sin fruktan i schack. Vilket pris ska vi medborgare få betala för deras rädsla?

Dessutom: Hur länge dröjer det innan någon eller några av oss blir så rädda att vår moral sjunker - och hur kommer det att sluta?

Min teori: Vi hamnar vid den fjärde lådan.
.
.
.
.
.
*orden är tagna ur sitt sammanhang och sagda av en (alldeles underbar) man (med varma händer, ett smittande leende samt glittrande ögon som får mig att våga tro igen) som då han uttalade dem satt på min balkong och pratade om något helt annat än FRA. Jag frågade honom om jag fick bygga ett blogginlägg på dem och det fick jag. Det är bra med människor som inspirerar.

Lite av varje gällande övervakning.

Jag läser den här artikeln i AB.

Nej, jag är inte förvånad, men precis som MinaModerataKarameller så kan jag inte låta bli att undra hur kopplingarna ser ut mellan de olika aktörerna eftersom man kunde vara så säker på att lagen skulle klubbas igenom. Konspirationsteorierna figurerar högt och lågt och jag tror faktiskt inte att de är så särskilt långt ifrån sanningen många gånger. Tiden lär utvisa det, för både gammelmedia (en del av dem i alla fall) och bloggarna är på hugget. Regeringen och Riksdagen trodde kanske att vi skulle tystna när lagen väl var ett faktum - så fel de hade!

I EU gör man dock sitt bästa för att försöka styra upp en bloggosfärisk tystnad genom att lägga ett förslag till en resolution vilken i praktiken innebär att åsiktsfrihet och yttrandefrihet blir ett minne blott även i bloggosfären. Var det inte Reinfeldt som sa att bloggarna inte hade haft någon inverkan på FRA-debatten? I så fall kan man ju undra varför Marianne Mikko är så orolig.

Emma gör en alldeles lysande översikt över övervakningslagar där hon även nämner ovanstående resolution, och jag läser även om den hos SSBD och där blir jag hänvisad till Henrik Alexandersson som tydligen är den som var först på bollen. Bra jobbat, Henrik!

Både Henrik och West ställer frågan om det är de som är galna/nojiga eller om det är eländet i världen som håller på att eskalera, och jag har tänkt samma sak.

Efter att ha läst den översikt som Emma så mästerligt sammanställt så står det dock sorgligt klart: jag är inte särskilt paranoid men eländet eskalerar med stormsteg.

Jag är verkligt rädd för vad som håller på att hända, dock kommer jag inte att låta mig skrämmas till tystnad. Jag vet att jag inte kan påverka i stor skala, men om det är någonting jag tar med mig ifrån hela den här FRA-affären så är det vetskapen om att jag faktiskt räknas och att min röst är viktig. Tillsammans med alla er andra så blir min röst en av många, och då blir vi som enhet fullkomligt omöjlig att bortse ifrån.
.
.
.
Hittills idag har jag läst (förutom de länkade inläggen ovan):
Henrik Alexandersson: Som ett dåligt skämt (om ACTA)
Motala Tidning 20/6: Bryter din mp3-spelare mot lagen?
Sydsvenskan: FRA-debatten - revolution eller nördträff?
Drottningsylt 23/6: Trams!

Mardrömmar i vaket tillstånd.

Det har snart gått en vecka sedan jag satt på Kvinnojouren och berättade om en del av de fysiska och sexuella övergrepp jag varit med om och hur de har påverkat mig.

Det är svårt att berätta för människor som har varit med om samma sak, för det går inte att hålla minnena på avstånd. När jag berättar för någon om mina övergrepp - någon som inte har varit med om något liknande själv - så är det så lätt för mig att avskärma mig, att låta minnena bli som en film jag har sett och inte som något som är en del av mig.
Å andra sidan, när det är som det var i torsdags, när jag sitter omgiven av människor som förstår exakt vad det är jag pratar om, då blir det så otroligt nära och påtagligt.

Sedan i torsdags har saker och ting kommit tillbaka. Jag har återupplevt händelser i både vaket tillstånd och i sömnen. I mardrömmarna är de där igen med händerna som krävde, ägde, kvävde och slog, med munnarna och fingrarna och könen som tvingade sig på och in i mig, jag har känt den fysiska smärtan igen, vaknat gråtande med panik och hela kroppen full av skam och äckel, krälat in på toaletten och kräkts och till slut somnat om bara för att drömma vidare.

Med hans andetag nära i mörkret blir allt det tunga aningen lättare att bära, och när de där grå-blå ögonen möter mina och jag ser att de ser annat än det jag upplever för stunden, tvingar värmen i dem undan kylan som bygger bo inom mig och jag kan andas en stund till.

Det kommer att ta tid, det här…men det ska gå.

Jo, jag vet.

Jag har inte skrivit på länge och det har sina förklaringar.

Jag återkommer strax, men det händer mycket i mitt analoga liv just nu och det är som vanligt på gott och ont. Mest på gott i och för sig, även om det ofta kommer i allehanda förklädnader.

På andra plan inser jag att världen blir galnare och galnare, och när jag har tid ska jag skriva om allt det där som gör mig så arg att det känns som att jag ska få hjärnblödning och så rädd att hjärtat blir kallt och litet. Jävla EU. Jävla idioter som vill reglera bloggandet och sätta sista spiken i kistan för yttrandefriheten. Jävla Bodström. Jävla FRA-skit.

Första dagen.

Igår svek riksdagen svenska folket.
Den ena efter den andra politikern rapade samma jävla skitsnack om att ‘den personliga integriteten ska skyddas’, och det genom en mängd olika kontrollstationer som skall utses av riksdagen och regeringen.
Jo, det känns ju tryggt. Idioter.
Man sa också att den nya lagen om signalspaning, som ju nu är ett faktum, är ett ’skydd för medborgarna’ eftersom ‘vi lever i en farlig värld’.

Ja, kära riksdagsledamöter, ni har helt rätt. Vi lever i en farlig värld. Det är en farlig värld när det är möjligt för 349 styrande politiker att på ett så kyligt sätt ignorera sina väljares åsikter och driva igenom en fråga av den magnituden som FRA-lagen tillhör. Vi lever i en farlig värld när invånarna i ett helt land kommer att massavlyssnas trots att ingen reell hotbild finns.

Ja, på många sätt är världen faktiskt farlig. Det meningslösa våldet ökar, människor vågar inte gå ute på nätterna av rädsla för att bli våldtagna, rånade eller misshandlade. Vi tar varken hand om våra äldre eller våra barn på ett tillfredsställande sätt och självklart är det farligt, för om vi inte kan visa våra äldre respekt eller lära våra barn vad som är rätt och fel så är det ju något som är fundamentalt fel i samhället.

Min djupt grundmurade åsikt är dock att det största hotet inte är terrorattacker från extrema grupper utifrån, inte heller är det de kriminella MC-gängen eller de andra nätverken vilka ägnar sig åt organiserad brottslighet som skrämmer mig.

Nej, den verkliga faran stirrade jag i vitögat igår: ett så kallat demokratiskt lands styrande politiker som fullkomligt struntar i sina väljare. Folkvalda riksdagsledamöter som röstar igenom en lag vilken innebär att källskyddet i praktiken upphävs, att åsiktsfrihet och yttrandefrihet blir något att läsa om i historieböckerna om några år - detta trots folkets uppenbara motvilja.
Ja, jag upprepar mig och det kommer jag med all sannolikhet att fortsätta med ett tag, för på något sätt känns det här overkligt trots att jag var där.

Ljuset i detta kompakta mörker är alla människor jag fick tillfälle att träffa och av vilka jag nämner ett urval här: Drottningen. Josh. Thomas. Janne. Rick. Emma. Anna och Mikael. Teflonminne - det var fantastiskt att träffa er även om jag bara hann prata en kort stund med en del av er, och vissa hann jag inte mer än hälsa på.

Det kändes fint att vara delaktig igår och att få dela det med människor som värderar samma saker som jag, som är passionerade på samma sätt som jag, som brinner och använder sin röst och som vägrar rätta in sig i ledet. Vi är ingen skock får. Vi tänker kritiskt och vi framför allt tänker vi överhuvudtaget. Vi ifrågasätter och vi är jävligt obekväma.
Det ska vi fortsätta med.

Rapport från Gråmunken.

Här sitter jag omgiven av Piratpartister och bloggare, jag är glad att jag är här och jag är glad att jag fått träffa alla, men jag är djupt bedrövad över utvecklingen i riksdagen.

Såvitt jag vet ska det debatteras från klockan halv fem och sen ska votering ske. Jag kommer att vara här tills det här eländet är klart.

Det är uppenbart att vi är många som bryr oss och som engagerar oss, och jag är enormt stolt över att vara en del i det här. Gud allena vet hur det går i omröstningen i eftermiddag/kväll, men en sak är säker: mitt förtroende för våra ledande politiker är fullkomligt grusat. Det är sorgligt.

Nu så.

Om ett par timmar ses vi.
Jag finns på 076-411 33 41 om det är någon som vill något.

Tack, Rick Falkvinge.

Jag ställde frågan “Vad är det som håller på att hända?” i slutet av förra inlägget. Nu vet jag vad som händer, och det är fan värre än vad jag hade kunnat ana.

Rick Falkvinge skriver det här inlägget och allt står fullkomligt glasklart.

Dagen idag är en svart dag i Sveriges historia.

Nu MÅSTE jag sova, upp tidigt i morgon för avresa mot Stockholm och Riksdagen. En strimma ljus i allt jävla mörker är att jag får träffa många av er. Det ser jag fram emot.

Jag är verkligen rädd för Lex Orwell.

Jag har haft fullt upp hela kvällen, men mina tankar har varit med de som livebloggar från riksdagens debatt och nu har jag försökt läsa ikapp.

Det där med återremittering känns som en jäkligt feg väg ut, för precis som andra har sagt före mig (Rick, Emma, och Christian till exempel) så blir skit inte mindre skit hur mycket sidenband man än knyter om det.

Jag är beklämd. Ledsen. Rädd. Det känns obehagligt ända inifrån och ut, och jag brukar ha rätt bra intuition. Vad är det som håller på att hända?

Pia gör en Pia.

Jo, jag har skrivit förr om att jag är passionerad som person och att jag gärna kastar mig huvudstupa in i saker när jag väl gör det. FRA-lagen är inget undantag. Jag lyssnar på debatten även om jag har missat en del på grund av att jag behövde rycka ut för världens bästa väninna - vilket jag naturligtvis gärna gjorde - men nu när jag sitter här och lyssnar och läser allt ni har skrivit så blir jag faktiskt fysiskt illamående.

Det kan ju inte vara möjligt att ja-sägarna helt enkelt inte vet det vi vet. Det finns ingen rim och reson i deras argument. De glömmer lägligt bort det faktum att det kablades ut igår över hela landet att FRA bedrivit olaglig spaningsverksamhet mot svenskar. Jag är inte dum i huvudet, det vet jag, men jag ser mig inte som någon Einstein heller, och om till och med jag - som för fyra veckor sedan inte visste jack shit om FRA eller det förbannade lagförslaget - fattar ju att det här är helt åt helvete, hur kommer det sig att det finns politiker i vår riksdag som envist håller fast vid något så otroligt farligt som Lex Orwell?

Jakob (kan inte länka eftersom han inte hänvisade någonstans) skrev följande i en kommentar hos Rick Falkvinge “Jag har aldrig varit med om maken. Nu lägger man in en paus på två timmar så att man kan ha nya gruppmöten och angripa dissidenterna. Det skulle inte förvåna mig om det blir nytt räfst och rättarting i natt eller alldeles före voteringen i morgon. Vad är det som händer? Vad är det för krafter i rörelse?” och jag kan inte annat än hålla med. Det här är vidrigt och det är nog bara toppen på isberget.

Pirater!
Rick!
Christian!
Janne!
Emma!
Thomas!
Urban!
Ni andra!

Var kan jag vända mig för att engagera mig mer? Vad kan jag göra? Jag är inte rik och jag är ingen expert på något, men jag har ett stort hjärta och det klappar för Piratpartiet.

Guldpirat.

Rick skriver om det här.

Jag grät när jag läste det. Jag grät av sinnesrörelse över Guldpiraten och av sorg över i vilken riktning våra förtroendevalda är på väg att leda vårt samhälle.

Jag har en känsla av att de här två veckornas fantastiska kamp faktiskt bara har varit börjat på någonting oändligt mycket större. Jag är stolt, glad och rörd över att få stå vid er sida.

Alice Åström.

Fantastiskt, någon som tänker längre än näsan räcker. Heja!

Är hon på riktigt, den där Lindgren?

Nog för att jag aldrig tvivlat på att vi bloggare faktiskt är rätt smarta, men är FRA-förespråkarna dumma i huvudet på riktigt?

Hur fan kan Else-Marie Lindgren (kd) - ja, inte bara hon naturligtvis - stå där och bjäbba om att “den enskilda individens integritet ska skyddas” när det IGÅR läckte ut att FRA har spanat olagligt i flera år?

Och nu drar hon igång om Ryssland och massförstörelsevapen…herregud. Vad är det för fel på folk?

“Det handlar alltså inte om att övervaka svenskar” - MEN DET ÄR JU DET DE HAR GJORT! Jag blir så trött.

Nämen?

Jaha ja.
Nu tycker inte jag att det här är helt rätt sätt att handskas med saker och ting på, men det är inte utan att jag skrockar nöjt.

IT-attack mot Riksdagen.

Livebloggning från Rick och Emma.

Rick och Emma livebloggar från debatten i riksdagen.
Häng med!

PiratJanne livebloggar också, Anna Troberg, Politikerbloggen samt Oscar Swartz också.

Tänker Annie och Fredrick säga nej?

Nog vore det fantastiska nyheter, men det är inte utan att jag undrar hur Aftonbladet har kommit över de uppgifterna. Har jag missat något?

EDIT: Drottningen (läs henne för sjutton!) gör mig uppmärksam på att Aftonbladet har ändrat i sin artikel. När jag länkade till den i morse stod det “Centerpartisterna Fredrick Federley och Annie Johansson finns bland dem som kommer att rösta nej till förslaget” - nu står det “Centerpartisterna Fredrick Federley och Annie Johansson finns bland dem som sagt sig vara skeptiska till förslaget”.

Där ser man.

Och nog är det lämpligt att riksdagens kontaktsida inte fungerar en dag som denna. Vilken tur de har.

Kamikazepolitiker - till vilken nytta?

Som jag skrev igår, om inte politikerna tar ansvar - personligt ansvar - efter Filip Struwes eminenta avslöjande, så förlorar jag verkligen allt hopp om vår regering.
PJ Anders Linder skriver en lysande ledarblogg på Svenska Dagbladet där han ger ett fantastiskt förslag till hur Centerpartiets riksdagsgrupp kan ta sitt ansvar och även gå i bräschen för övriga riksdagspartier. Linders förslag är att Roger Tiefensee kan gå ut med ett meddelande i den här stilen:

“Vi i centerpartiet är bestörta över nyheten om att svenska staten har massövervakat sina medborgare. Nu får det vara nog. Saken måste utredas i botten. Vi röstar nej till Lex Orwell och vi ber våra väljare om ursäkt för att det höll på att gå så här illa.”

Lysande, Anders. Fullkomligt lysande! Om Centerpartiet - eller något annat parti med någon form av självbevarelsedrift - är ens lite smarta, så gör de precis som Anders föreslår. Nå, vi får se i morgon.

Oscar Swartz kommenterar nyheten om FRA:s decennierlånga, olagliga signalspaning och datalagring i sitt inlägg FRA: Lagen faller och Reinfeldt med den. Han skriver om vad avslöjandet gör för statsministern och moderaterna, och jag må säga att jag, trots att jag aldrig har röstat blått och aldrig kommer att göra det - särskilt inte efter det här -, faktiskt blir beklämd å moderaternas vägnar, för nu har de verkligen skjutit sig själva i fötterna rejält. Oscar undrar också om det är politiker eller kamikazepiloter* i riksdagen, och frågan har verkligen ett berättigande. Varenda en som kommer att trycka på ja-knappen på onsdag kommer - som Rick Falkvinge skrev igår - att begå politiskt självmord, de blir kamikazepiloter i en fråga som, om den bifalles, kommer att sätta punkt för den demokrati vi känner och slåss för.

Teflonminne skrev för några dagar sedan att

“Jag tror att det kommer bli samma sak med FRA-lagen. Den kommer att gå igenom, plattnackarna kommer att se till att den passerar eftersom de antingen tror att den kommer att göra livet enklare eller att de har en hel del att tjäna på det, eller både och. Oavsett så kommer det passera några år, och när Orwells samhälle tillslut slagit sina klor i oss med samvetslös beslutsamhet, så kommer ingen att orka bry sig, för vi kommer vara så jävla långt inne i skiten att det är för jobbigt att ta sig ur.”

och jag tror att det ligger väldigt mycket i det. Därför är det så viktigt, så kritiskt, att vi fortsätter att försöka påverka våra folkvalda det här sista dygnet, att vi håller fast och håller i, att vi inte tappar sugen eller blir för trötta. Jag tror också att det är minst lika farligt att tro att slaget är vunnet och att slappna av därför, som att luta sig tillbaka i maktlöshet för att man tror att det inte spelar någon roll. Vi vet bättre. Vi vet att vi syns, att vi hörs, att vi kan påverka. Vi har gjort det de senaste två veckorna, låt oss påverka ända in i det sista.

I morgon ses vi.
.
.
.
.
.
* På Wikipedia står att läsa följande: Hösten 2006 utgav den japanska tidningen Yomiuri Shimbun en bok om Japans roll under andra världskriget, Kensho Senso Sekinin, som tar upp Japans ansvar för kriget. Här granskas även kamikazeprojektet och studien visar att självmordsflygarna inte alltid var så hjältemodiga kejsardyrkare utan utförde sitt uppdrag enbart för att de blev beordrade till det.

Kamikazepiloter är verkligen inte ett så dumt uttryck alls.

Jag har läst följande i samma ämne:
Anna Troberg
Henrik Sjöholm
Thomas på Selig.se
Pär Ström
Opassande
Rick Falkvinge
Janne Lindgren
Hultins tankegångar
Johan Ingerö
.
.
.
.
.

Tack Blogge!

Hejdå, FRA!

Det är ju inte så att jag är förvånad, men som både Janne och Rick påpekar; den senaste nyheten kring FRA borde sänka både FRA som sådant och lagförslaget fortare än kvickt. De jävlarna har (självklart) både spanat och lagrat information under väldigt lång tid - varför skulle de inskränka den verksamheten eller plötsligt sluta med det bara för att det stadgas i lag? De har ju spanat olagligt hittills, vad är skillnaden liksom?

Nej, politiker, det här duger inte. Om ni inte tar ert ansvar efter det här så vet jag inte hur ni någonsin ska kunna återfå folkets förtroende. Mitt får ni då inte.

Media:
Expressen är på.
Svenska Dagbladet är också med.
Ja, Aftonbladet också.

Andra bloggar om samma ämne:
Pär Ström

Nu är platserna tagna.

Så. Nu är vi fem stycken i min bil.
06:30 på onsdag åker vi, och jag kommer att bära vitt.
Du också?

Mina tio budskap.

Det första som slog mig när jag läste hos AlterEgo var “Hur ska jag kunna välja bara tio?” men så tänkte jag att jag, som inte alls var insatt för bara två veckor sedan, ju borde kunna skaka fram tio inlägg som faktiskt hjälpt mig att få viktig information.

* Oscar Swartz som utlyste fyra lediga jobb.
* Rick Falkvinge som visade en folder.
* Blogge som talade till nationen.
* Rick Falkvinge som förklarade lådorna.
* Anna Troberg som skrev ett öppet mejl till våra riksdagsledamöter.
* Josh som pratade om en JPA på FRA.
* Inte minst sajten om att stoppa FRA-lagen.
* Åsiktstorped som skrev om min (vår) sista vecka i frihet.
* Allt om FRA-lagen hos Emma på Opassande. Fullkomligt briljant, vilken hjälte!
* Slutligen Rick Falkvinges mästerliga resumé.

Vilka är dina?

Bonus:
Självklart den här från Dyslesbisk och Mattias Andersson:

Men herregud.

Jag blir fan mörkrädd när jag läser i Gefle Dagblad att Tomas Tobé (m) säger “Jag var emot förslaget som det såg ut från början och krävde en del ändringar. De har nu gått igenom och nu ser jag det som min skyldighet att rösta ja till förslaget“. Han ser det som ’sin skyldighet’ att rösta för förslaget eftersom han initialt krävde vissa ändringar och de gick igenom, men att förståelsen och informationen kring signalspaningen har ökat kraftigt, att hans ungdomsförbund är helt emot det, att majorioteten av de tillfrågade svenskarna är emot det, DET ser han inte som något problem.

Jag vet inte, men jag har levt i någon märklig värld där politikerna ska göra som folket vill - inte tvärtom.

Bra ledare i lokaltidningen idag (hoppas att ni har en bra adblocker, för annars får ni lyssna till hur det låter när matbutiken bakar tårtor), tipstack till Drottningen som hittade den medan jag låg på soffan och slöade. FRA-lagen engagerar, men ännu har ingen av tidningarna förklarat varför de inte svarade på mitt mail. Dumt.

Han gör det igen.

Josh spelar ta mig sjutton i en liga alldeles för sig själv. Det här är så bra.

Vad ska jag säga till Linus om tio år?

Emma på Opassande gör som vanligt ett mästerligt arbete i sin nedräkning till riksdagens votering. Kanske kan någon tycka att det är att ta resonemanget lite väl långt, men personligen tycker jag att hennes jämförelse med Google (FRAgle) är fullkomligt lysande.

Jag läser svd.se. P J Anders Linder skriver en riktigt intressant ledare där han målar upp en framtidsvision där sporadiska husrannsakningar förekommer. Med tanke på hur detta med FRA-lagen har hanterats av både våra politiker och andra så känns det - obehagligt nog - inte som att scenariot är särskilt osannolikt.

Det blir en hektisk vecka som kommer: läkarbesök på måndag, annat besök på tisdag, Stockholm på onsdag, grupp på KJ på torsdag och sen är det midsommar.

Onsdagen blir historisk oavsett utgången, men jag hoppas naturligtvis att det finns politiker i riksdagen som har ryggrad och som kan se till att den här idiotin inte röstas igenom. Som jag skrev för några dagar sedan: ju mer jag förstår, ju mer jag lär mig, ju mer jag inser vidden av både lagförslaget i sig och allt runt omkring, desto räddare blir jag.

Därför känns det extra bra att faktiskt kunna känna att jag ändå gör - och har gjort - vad jag kan för att förhindra att Sverige ska förvandlas till en totalitär stat som historiskt saknar motstycke. Om det visar sig att vi inte har några politiker med ryggrad så vet jag att jag i alla fall kan förklara för min son hur det gick till, och när han frågar varför vi inte gjorde något för att stoppa det så kan jag svara “Det gjorde vi, men det räckte inte”.

Självklart är min förhoppning att jag ska kunna sitta med honom om tio år och skratta åt att det faktiskt fanns människor i styrande position i det här landet, som på allvar trodde att det skulle gå att smyga igenom en lag om massavlyssning utan att någon skulle reagera.

Nå, nu ska jag inte vara så negativ, solen skiner och protesterna som har sitt starkaste fäste här hos oss i bloggosfären sprider sig nu mer och mer. Riksdagsledamöter blir osäkra, globala företag hävdar att FRA-lagen hör hemma i en diktatur (helt rätt, Google!), Lex Orwell får mer och mer exponering i både tv, tidningar och i radio.

Måtte det hålla hela vägen.

Varm i hjärtat.

Linus, 8 år: “Mamma, vad snäll du är. Jag skulle faktiskt kunna sträcka mig till att säga att du nog är världens bästa till och med.”

Det är min ängel, det.

Jag blir så trött.

Självklart finns det plattnackar även i mitt område, men jag kan inte låta bli att undra hur Arbetarbladet har tid att publicera den här insändaren, men inte tid att svara på mitt mail. Och så undrar jag varför Rick Falkvinges sajt inte är tillgänglig.

Edit: Två minuter senare var den tillgänglig igen. Jag tänker i väldigt konspiratoriska banor nuförtiden.

Tack till Drottningen för länken till AB.

Edit igen: Ytterligare en minut senare ligger Falkvinges sajt nere igen. Måtte den vara överbelastad.

Edit #3: Nu funkar den. Osedvanligt instabil, det har jag aldrig varit med om tidigare. Det känns som att det ligger en hund begraven.

Edit #4: Urban Sundström gör mig uppmärksam på att jag har fel länk. (nu är det är det rätt länk överallt) Ja, det förklarar ju saken. Bah. Ibland känner jag mig så blond.

Who’s da man?

Zlatan, jag säger Zlaaatan!

Nu händer det grejer!

DN.se skriver om vår strid mot FRA-lagen, Svenska Dagbladet skriver om FRA:s olagliga avlyssning, Rick Falkvinge har blivit kontaktad av TV och Expressen.se skriver om ‘kuppartad handläggning’ i sin artikel “Spelet bakom lagen“.

Jag känner hopp. Jag känner verkligen hopp. Som Jan Lindgren sade i sitt gästinlägg hos Emma på Opassande: På onsdag tar vi hem det.